Trovärdiga framsteg

Eller hur man inte jagar en spelare.

En del spel har en tendens att göra en väldigt specifik del av speldesign uppenbar. För ett spel måste ju även introducera olika element och incitament för spelaren att ta nästa steg, att fortsätta resan – så att säga. Det finns eleganta lösningar: du har ett mål att nå, du har ett kamp att vinna. Eller kanske ett puzzel, en highscore att ta sig an.

De momenten som vi dock ser så uppenbart är när spelet inte bara presenterar orimligt motstånd eller påjagning utan drar från slöjan och gör spelaren irriterad. Konceptet kan ibland paras med ”pacing” – alltså tackten ett spel rör sig i. Ett spel med bra pacing kan effektivt introducera intensiva moment som är relevanta men också lugna moment – poängen är att det sker med ett förebehåll: det ska inte märkas. Finns undantag till detta, men för sakens skull så är det inte orimligt att tycka att ett spel ska flytta på – att momenten man går igenom ska naturligt följa varandra och inte bryta ”magin”.

Jag valade det här ämnet för att det är ett intressant studium att följa hur just detta utvecklats i Call of Duty serien så jag lär skriva mest om fenomenet om oändligt spawnade fiender.

Om du inte är bekväm med ämnet så har singleplayer kampanjen nära på alltid innehållit moment där du är TVINGAD att ta dig till en specifik punkt på kartan innan den skrämmande mängden med återspawnande nazister/ryssar/araber/stureplanstekare/kristna/fä-hundar/turkiska strandraggare/teologer kan döda dig genom att du begår ett misstag eller inte har nog med ammunition. Vad man kan betänka är dock hur mycket att detta som berör specifika typer av spel. På ett sätt förstår man ett sådant här design val: man vill ju att spelaren hela tiden ska vara aktiv, men det är otroligt svårt att dölja oändlighets-spawn (infinite-spawn) bakom vilken slöja som helst. En krigsfront: fine. En fiende definierad som oändlig: fine.  En brunn som spottar ut samma ryss om och om igen? Nej…

Och just som en spel designs konvention? Inte alltid övertygande eller snyggt om man inte kan dölja den bakom andra moment eller effekter (cinematografin, special handlingar etc). Men till saken hör nog hur gammalt detta känns.

Vi har genom spel av varierande genre vant oss med ”döda allt i rummet gå till nästa -> gör om” tills dess att vi förutsätter det. Är det ett bra sätt att hantera det? Kanske inte alltid. Återigen: trovärdighet. Exempel på detta är väl i princip alla spel med fiender i sedan spelens barnsben, men det är också något mer psykologiskt: vi har svårt att föreställa oss en fiende som faktiskt inte är ändbar – inte har ett slut. Så i en jämförelse så tycks tanken vara mer kompatibel med våra föreställningar och hur vi är betingade: våra motståndare är ändbara. Vad är då nackdelen? Det är väldigt lätt att reducera ner spel-momenten i dessa termer. ”Gå in i ett rum, döda allt, gå till nästa” kan handlar lika mycket om Mass Effect 2 som vilken skitdåligt shooter från Ukraina som helst.

Därför tycks det vara mer lämpligt att diskutera det inom ramarna av trovärdighet och framstegen man tar som spelare i ett spel – i kontext av att man är där för att uppleva spelet, spela det. Kontrasten för en utvecklare är nog mer tekniskt i naturen, men frågan blir fortfarande den samma: hur trovärdig är en fiende som är oändlig och som försvinner så fort du tar dig över en sten vägg?